SkitGrönanPersonal.

Igår var vi på Gröna Lund. Bland en miljard andra kändes det som. Men det var OK, det var en (ovanligt) fin dag och barnen var glada. De fick köa 45 minuter för att åka Nyckelpigan och klagade inte. Men Kaptenen har ärvt sin fars dåliga tålamod och var rätt less efter att köa efter det.

Det är lite svårt med Kaptenen, han vill så mycket men är så liten. Han är bara en dryg meter lång och fick snällt vänta brevid när Krigarprinessan köade och åkte Bläckfisken och Vilda Musen som han gärna ville vara med på men inte fick. Vid Bläckfisken blev han kontrollmätt och han körde en fuling och försökte i smyg att glida upp på tå, men blev avslöjad. (Som tur var antar jag, jag menar det är väl en anledning till att de där gränserna finns)

Vad han däremot fick göra är att kasta bollar och slå på pinnar och köpa lotter och sånt som man också  kan roa sig med. Och det funkar väl. Om det inte vore för de slipade ungdomarna som står i de där spelstånden.  Först är väl allt i sin ordning. Hej och välkomna och glada miner. Sen, när spelet är slut så attackerar de. Inte mig eller min man. Utan barnen. Såklart.

-         - Åh! Wow! Vilken kille/tjej! High five! (varpå de av någon underlig anledning håller upp BÅDA händerna mot barnen, vilket gör dem oerhört förvirrade. Vaddå high five? High ten? )

Sen kommer dödsstöten, fortfarande bara vända mot barnen:

-         - Var det kul? Vill du spela igen???

TACK FÖR DEN! Ville jag skrika. Klart som fan att ungen vill spela igen. Det är ju alla barns mantra ändå. Igen, igen, igen. Snälla, igen?

Så fult. Uppviglare. Skitgrönanpersonal.

Fast det var kul ändå.