Roligt uppdrag

En fördel med att jag har mer fritid nu än tidigare, då när jag nästan jobbade häcken av mig, är att jag kan tacka ja till saker jag inte skulle kunnat göra förut.

Som i fredags. En kompis som går en fotoutbildning ringde mig tidigare i veckan och sa att de saknade en modell vid fredagen kurstillfälle. Den tilltänkta personen hade fått förhinder och de måste ha någon ny som kan ställa upp ett par timmar på eftermiddagen för deras porträttövning.

Jag tvekade först. Inte för att jag inte ville (även om jag trivs bäst när jag själv är bakom kameran, inte framför), utan för att jag då fortfarande hade en tydlig tvättbjörnslook i ansiktet efter resan till Verbier. Men efter att ha funderat en stund så sa jag ja. För sjutton, det blir ju bara en större utmaning att ljussätta eller retuschera en sånt här ansikte, tänkte jag. Fast jag var ganska säker på att ansiktsfärgen skulle ha jämnats ut vid det laget. (vilket den också gjorde, tack och lov)

Dessutom tyckte det skulle bli spännande att tjuvlyssna på vad läraren sa. Säkerligen kunde jag snappa upp några tips för mitt eget fotograferande, och det gjorde jag också.

Det var riktigt kul! Jag har inte sett så många bilder ännu men jag väntar med spänning. Fotot ovan tog min kompis under tiden en annan elev höll på att fotografera mig. Hon lekte med inställningarna medan hon väntade på sin tur och fick till denna med så läckert rött sken. I like!

Konversation vid middagsbordet

Drömåket?

Det var inte länge sedan jag tyckte det var trist de gånger min man ringde hem och meddelande att han var sen och inte hann hem till middagen. Barnen var yngre och mer krävande tidigare, och inget vidare middagssällskap att konversera med om man säger så.

Nu är det helt annorlunda. Visst tycker jag fortfarande att det är trist de gånger vi inte är samlade hela familjen vid middagen men det gör inte alls lika mycket. Varför? Framför allt för att konversationerna är så väldigt mycket mer roande nu.

Ett exempel från en kväll tidigare i veckan:

Vi pratade av någon anledning om min trasiga arm och Krigarprinsessan konstaterade: Men det går ju rätt bra ändå, mamma. 
Jag höll med. Jag är glad att det "bara" är en arm som krånglar.
Det viktigaste är att jag kan krama på er, och det går ju bra. Det är det viktigaste jag använder mina armar till, sa jag.
Kaptenen instämde: Ja, det är väldigt bra att du kan gosa mamma. 
Han funderade en stund och lade sen till: Och så är det bra att du har sånt där bilkort.
Jag: Bilkort? Körkort menar du?
Kaptenen: Ja precis. För har man inte det måste man ju typ cykla eller GÅ. (tydligt missnöje i tonen här, och jag funderade på om min bestämda åsikt att vi ska promenera till dagis varje morgon kanske har fått lite oönskad effekt.)
Jag: Men man kan ju åka buss och tåg också. Det finns många som inte har körkort som tar sig runt utan bil.
Kaptenen: Ja... ok då.
Paus.
Kaptenen: Jag vill ha mycket pengar när jag blir stor. 
Krigarprinsessan: Jaha, du vill säkert bli rik kan jag tro... (med lite skeptisk ton)
Kaptenen: Nej, vaddå? Jag vill bara ha pengar så jag kan köpa en bil.
Jag: Vad ska du ha för bil då?
Kaptenen:  En randig. I silver och guld.
Jag: Det låter ju snyggt. (Väldigt mycket Sean Banan...) Vilket märke vill du ha på bilen då?
Kaptenen: Märke? Jag vill ha Spanien! Eller Sverige!
Jag: Alltså jag menar inte märke som i fotbollslag, utan bilmärke som i Audi, Fiat eller... Porsche?
Kaptenen: Aha ok, en Saab, så där som man tar av taket på.
Jag: Och du då? (vänd till Krigarprinsessan).
Kaptenen: En silvergrå Volvo, eller Audi (väldigt lite Sean Banan), men framsäte, baksäte och baklucka. 
Jag: Ok, bra. Men ni vet att man måste inte ha en massa pengar för att vara lycklig? Fast det är bra om man har någonstans att bo, kläder och mat förstås.
Kaptenen: Ja men har man ingenstans att bo kan man ju äta på mcDonalds varje dag...mums!

Som sagt, det är inga problem att hålla middagskonversationerna igång. 

En ovan hotellupplevelse

Hotel de la Poste

Vi kom hem sent i Söndags kväll, och när jag kom hem till min säng i vårt fina sovrum var jag så tacksam. Jag känner alltid så när jag kommer hem. Jag älskar vår säng. 
Jag ska förklara varför jag kände så extra mycket denna gång.

Min man och jag har verkligen fastnat för konceptet minivecka, eller långhelg. Vi reser gärna bort tillsammans några dagar, bara vi. Oftast blir det mellan fyra och fem dagar. Den som följt bloggen ett tag har säkert märkt det vid det här laget. 

Vi har våra rutiner. Vi prioriterar god mat och bra boende på våra resor. Bra läge på hotellet. Innan vi åker letar vi på nätet efter heta restauranger och blandar nya ställen med besök på gamla favorithak vi samlat på oss under tidigare resor. Vi bor oftast på prisvärda designhotell. I Barcelona har vi ett par favoriter. Just nu är det Catalonia Catedral som ligger högst på vår lista. I Palma är det Portixol. Vi tycker om modern stil på hotellen, det behöver inte vara stora rum. Bara det är rent fräscht, snyggt inrett och stilrent. Helt och rent i badrummet. Då är jag nöjd. Allt utöver detta är en bonus. Vi tar ofta frukost på hotellet, men inte alltid. 
Så brukar det se ut.

I Verbier var det något helt annat. Modernt hotell? Nope. Här var det furuväggar som gällde. Och då menar jag inte furuväggar i snygg och mysig "lodge"-stil. Utan furuväggar i 70-talsstil. På hotellet där vi bodde var ALLT i 70-tals stil. Till och med klädseln på personalen. En bautastor nyckel till rummet. (Inga elektroniska kort där inte) Spräckliga och sträva heltäckningsmattor. Gräsliga svarvade gavlar på sängen (som dessutom hade en megaskarv mellan madrasserna OCH gnisslade vid varje rörelse.) Polyesteröverkast. Det var galet lyhört också till råga på allt. Romantiskt? Verkligen inte. Men som tur var så var sängarna sköna och vi så trötta på kvällarna av all skidåkning att det inte spelade någon större roll. Romantiken fick vi istället när vi lade åttor efter varandra i lössnön.

Varje eftermiddag efter vi kommit hem lade jag mig i det chokladbruna badkaret och tittade på det beiga blommiga kaklet och undrade om det var smutsigt, för det syntes ju inte. Men det tror jag inte det var. Duschdraperiet med snäckskal på var skinande rent. Ägarna verkade mycket stolta över sitt hotell och skötte det säkert där med städningen bra.

Och faktiskt. Hotellet hade sin charm ändå. All personal var jättetrevlig. Och middagarna åt vi på hotellet. Vi hade halvpension, något vi aldrig haft förut. Vi fick middag med fyra-fem rätter varje kväll enligt menyn för dagen, vilket vi faktiskt uppskattade. Det var rätt skönt att slippa tänka när vi var så trötta efter varit i backarna hela dagen. Vi beställde vin, och upptäckte att de märkte flaskorna med vårt rumsnummer ifall vi skulle fortsätta på den dagen efter. Det var lite mysigt faktiskt. Som att vi blev hembjudna till hotellägarna på middag varje kväll. Vi hade ett "eget" bord. Nummer sju.

Det må ha varit ett omodernt hotell. Men det låg nära liften. Och det hade sin charm och udda romantik med på något vis. Vi skrattade mycket. Och vi trivdes.

Men jag är ändå löjligt lycklig över sängen härhemma.

En dröm i furu

Vilken osannolik tur vi har!

Drömmen fortsätter. I går åkte vi i djup, mjuk lössnö vid Mont Fort (det är toppen, styvt 3000 meter upp). Där gjorde jag en rejäl praktvurpa så pudret yrde och jag försvann. Men jag bara skrattade, det var som att landa i bomull. Min första vurpa i Verpan helt enkelt. 

I morse kom vi upp till ett väder och ett underlag man bara kan drömma om. Sådant man fantiserar om i sina vildaste stunder. Jag säger bara... puder i pisten. Inte bara litet täcke utan tjugo osannolika centimeter. Pudersnö. Överallt. Vi bara gapade när vi åkte upp i kabinen och såg de som åkte i backarna nedanför. Det var puder och åter puder. Precis överallt.
Och blå himmel och sol. Det var helt magiskt.

Vi åkte orörd snö mer eller mindre hela förmiddagen, ända fram till lunch. Det var inga problem att hitta nya vägar om man säger så.

Och vi skrattade och skakade på huvudet. Kan man ha det så här bra? Ja det kan man.
Jag bjuder på en liten film också dagen till ära.

Ah! Mon Dieu! Verbier!

Jajamen, vi är i Verbier! Och jag ska erkänna direkt. Jag har aldrig varit i alperna innan. Aldrig någonsin. Det har inte blivit av helt enkelt. Vilket är väldigt underligt eftersom jag älskar att åka skidor.
Hur som helst, nu är jag här. Min underbara man visste om att jag nästan skämdes över att jag aldrig varit här, och han visste hur gärna jag ville åka hit. Så det blev min 40-årspresent från honom. Allt bokat och klart. Helt fantastiskt, jag nästan grät en liten tår av glädje när jag öppnade kuvertet på min födelsedag.

I går kom vi hit. Vi landade klockan tolv i Genève. Hämtade bagaget. Kastade oss in i hyrbilen. Körde som fan. Nja inte på serpentinvägarna direkt, för då såg det ut som en zickzack-söm på GPS:en.

Vi parkerade utanför hotellet kl 14.30. Frågade vid incheckningen när backarna stängde. Hon trodde 16.30. 
Ok, vi hinner sa vi. Svidade om. Snabb marsh till skiduthyrningen. Ge oss bra skidor, snabbt. 
Hur duktiga åkare vi är? Vi är snabba, ge oss bra grejer. Ok då, jag har brutit armen ge mig något mjukare skidor då. Ok, han har pajat minisken (le minisque på franska, tror vi). Äh skit i det, han ska ha bra grejer ändå. All mountain skidor tack.

Upp till kabinen. Och vi hann få hela två timmar härlig åkning redan första dagen. När vi kom upp på över 2000 meter... vilken utsikt! Jag bara gapade! Det var så vackert att man tappade andan. (Tyckte jag tills jag kom på att det kanske berodde mest på den tunna luften däruppe.) Men vackert var det.

Sen tog vi en öl i byn, snackade om vilken tur vi hade som hann åka redan första dagen. Det hade vi inte vågat räkna med.

Ja, jag är såld. Verbier är verkligen så härligt som jag har hört talas om. Jag är så lycklig att vara här. 
Äntligen!

I am Bobba Fatt

Detta är vad som mötte mig när jag gick in på mitt Twitterkonto på i går morse. Det första jag såg när jag loggade in på Twitter som vanligt på morgonen via telefonen. I mitt flöde fanns en hel rad med meddelanden angående Angry Birds Star Wars. Skickade från mig alltså. Ja ok, jag erkänner jag gillar Star Wars Angry Birds. Men om jag ska skriva något vill jag skriva det själv, tack.

Var mitt konto kapat? Var det någon som skämtade med mig?

Jag skickade en tweet till @Twitter_se som brukar vara bra på att ge råd. Jag gick in under inställningarna och försökte avinstallera åtkomsten för appen, men det gick inte.  Jag bytte lösenord för säkerhets skull.

Jag gick in på mitt flöde igen.  Samtliga meddelanden var skickade strax före åtta på morgonen.

Hmm…. Nu började jag se ett sammanhang. Vid strax före åtta lämnar jag Krigarprinsessan på skolan. Vad gjorde Kaptenen då..? Han satt i soffan med min iPad och spelade… Star Wars AngryBirds!

Jag hittade mycket riktigt en knapp där man kunde twittra direkt från spelet. Jag skickade en tweet till @AngryBirds och frågade hur jag kunde få bort funktionen. Det finns inte någon möjlighet att ta bort den inställningen, men vi jobbar på det, blev svaret…

Nästa gång sätter jag på Flygplansläget när han spelar.

Eller så skaffar jag den där ipad mini, som jag suktar efter. Så får han ta min och så avinstallerar jag Twitter på den.

Oj, vilken samlare hon är!

Idag fick jag med mig ett par lerhögar hem från skola och dagis. Den ena lerhögen var betydligt värre än den andra. Krigarprinsessan tar det hysat lugnt i leran. Kaptenen, han spelar fotboll. 
Han hade lerstänk över halva ansiktet och totalt nedsmetade kläder när jag hämtade honom. Och hur underbart det än är när jag ser det lilla lortiga ansiktet skina upp och förtjust ropa "mamma!", samtidigt som han kommer springande emot mig med utsträckta armar, så förtas min entusiasm en aning av att han är täckt med lera.

Å andra sidan får jag skylla mig själv. Jag har alltid uppmuntrat mina barn att ha så roligt som möjligt när de är ute, och jag har mött dem med kommentarer som "Oj vad du har haft kul idag, vad härligt smutsig du är!" (och tar än så länge för givet att de inte blivit knuffade eller ofrivilligt doppade i leran)

Hur som helst. Detta lerinferno ledde till att jag måste tvätta overallerna. Krigarprinsessans var rätt ok, den behöver jag inte heller tvätta så frekvent, men nu var det ändå dags.
Jag började tömma fickorna. Jag tömde, och jag tömde. Och resultatet ser du ovan. Jag hittade:

Ett läppcerat
Ett plåster
En liten folder med bilder på Littlest Pet Shop
En liten porlinskanna
Ett pärlarmband av plast
En lapp med en kärleksförklaring
Ett sudd i form av en ryggsäck
Ett petshop-pryl i form av en hink (kan också vara ett sudd?)
Ett antal supersmå sudd som ser ut som djur
Ett gäng andra sudd i mindre smickrande former
Ett kladd som kan vara ett tuggat tuggummi (osäkert vad det egentligen är)
Tre små träkuber
En rund tygbit
En fyrkantig tygbit
En glaskula
En metallkula
En bit bomull
Två små kottar
En bit av en glasspinne
Ett par pärlor
En klippt snöstjärna i papper
En tygblomma
Ett par små löv i metallfolie
En väldig massa små uddar från pennor i varierade färger
En svart sten
En liten rosa lapp (bit av en post-it?)

Ja det var allt för den här tvättningen. Jag ska fråga henne om den där lappen med kärleksförklaringen på. Det stod två pojknamn på den. 

Vilken himmel.

Vilken bedrövligt kall påsk vi haft. Vackert som tusan har det varit, men kallt. I alla fall på Gotland där vi var. Rå kyla som kröp sig in under kläderna och ända in till skelettet.

Jag blev förkyld för första gången på hela vintern under påsken, men det gick över ganska fort. 

Och det var som sagt vackert. Solen sken, om än utan direkt värme. Kvällarna var helt magiska. Slöjmolnen dansade på himlen i solnedgångarna. 

Så trots feberkänningar, halsont och bihålor som bultade klädde jag mig i lager på lager och spatserade ner till stranden och fotograferade himlen. 

Jag lekte med slutartiderna för att få havet att se varmt och sammetslent ut. Jag drömde mig bort till sommaren. Försökte tänka mig hur det kommer att vara om ett par månader när värmen och grönskan kommer på allvar.

Det var också ovant att se snön på stranden. Hur stenarna låg inbäddade som limpor i snön. Och lågvattnet. Vi gick omkring på havsbotten där vi brukar bada på somrarna.

Här kommer några av bilderna jag tog. 

Visst ser det i alla fall lite varmt ut? (Det var det inte.)

Med lång slutartid förvandlades vågorna till sammet.

Som limpor låg stenarna i snön.

Var och en i en egen liten grop.

Och till slut... ett litet vårtecken.

Skrivkramp eller vad är nu detta? Hjärnkramp?

Det går trögt att skriva. Och det har ju märks här, tyvärr. Bara sporadiska inlägg lite då och då har det blivit på sistone. Jag tappade bort mig för ett tag sedan. Tappade lusten att skriva på något vis. Är det skrivkramp? Inte vet jag. Känns snarare som hjärnkramp. Jag har till och med köpt en tidning bara för att det stod "Skrivkramp!" på förstasidan i feta bokstäver.
Det händer massor av saker i mitt liv, men att skriva ner dem? Nej, det vill sig inte.

Jag fotograferar och gör tavlor istället just nu. Och försöker planera min framtida karriär.

Men jag kommer tillbaka till skrivandet. Snart. Jag saknar det ju faktiskt när jag tänker efter. Jag behöver bara få arslet ur vagnen så att säga. Bara komma till skott, sen brukar det ju släppa. Det gäller det mesta. Sen kommer inspirationen och allt flyter på av sig själv. Bubblar ut.

Jag gör ett nytt försök imorgon. Nu är jag för trött. Jag smiter undan en dag till... och sover på saken.

I morgon är en annan dag. Första dagen på resten av mitt liv. Och så vidare... floskel, floskel. Godnatt.