Bäd måthäfacka!

Kanske en sån här jacka hade behövts för att övertyga?

Idag var jag inne i stan för första gången sedan min lilla olycka med armen. Det kändes stort. Eftersom jag inte kan ratta någon bil för tillfället åkte jag kommunalt. 

Men när jag gick där på vägen till tunnelbanan kom jag plötsligt på vilket enkelt rånoffer jag är just nu. En dröm för en väskryckare. Eller bara muddra mig och ta det de vill ha, handväska eller ej.

Så jag började fundera på hur jag skulle bete mig. Jag kom rätt snabbt fram till att jag inte skulle se orolig ut.

Sen hade jag nästa val. Jag-är-en-stackars-invalido-tyck-synd-om-mig-looken? Ja det kändes bra. Vem ger sig på en stackare som redan råkat illa ut? Bra plan, tyckte jag. Tills jag kom att tänka på alla gamlingar som blir rånade på väskor. De ser ju sårbara ut om några.

Ok, nu gällde att tänka om snabbt. 

Det fick bli bäd-måthäfacka-dånt-mäss-witt-me-looken istället. Jag försökte se grym ut helt enkelt. Som om jag egentligen fått skadan i helgens gängslagsmål. En tuff förortsbiatch. Jag funderade på om jag skulle böja mig ner och skrapa knogarna i backen så de blev lite såriga, men det kändes så stökigt. Men en tuff biatch det var jag allt, när jag klev av tuben vid Hornstull. Joråserru.

Hur det gick med den där looken vet jag inte, eller jo, jag blev inte rånad. Så. Nuff said.

Sen när jag kom hem försökte jag behålla samma attityd mot min man, men jag mjuknade direkt. Detta meddelande skickade jag till honom. Det började bra med en tillrättavisning, sen hände nåt på vägen, jag lovade bort både botten och lock på frallan och det hela slutade med en slängpuss.

Jaja. Jag är nog ingen vidare förortsbiatch trots allt.