Att pendla i Stockholmstrafiken

I min bilstereo just nu

För ungefär ett år sedan, i samband med att jag fick reda på att en tidigare god vän var svårt sjuk, lovade jag både honom och mig själv att försöka sluta reta mig på småsaker.

Sånt som jag inte rår på.

Som bilköer.

Jag har faktiskt hållt mitt löfte ganska bra. Och jag har trivts i min bil.

Termosmuggen med kaffe, bra radio eller spotify och den vackra utsikt över vår huvudstad som en tur söderifrån på E4 bjuder på har hållit mig lugn rätt länge.

Och nu har jag sedan en tid tillbaka uppnått en helt ny nivå i min avslappnade inställning till bilköerna.

Jag har börjar göra det som jag trott bara var vigt för de som reser på långresor. Jag har börjat göra något som jag avfärdat med att det inte var något för mig.

Jag har börjat lyssna på ljudböcker. 

Plötsligt har jag till och med nästan börjat se fram emot de där stunderna i bilen. Det gör inget att det går långsamt och är köigt. Jag har ingen brådska, för då hinner jag kanske med ett avsnitt till. Jag skulle kunna sitta kvar i bilen parkerad runt hörnet från vårt hus bara för att få veta hur det går och hur kapitlet slutar. 

Så ser ni mig sitta med igenimmade rutor parkerad vid trottoarkanten någonstans, knacka på rutan och säg åt mig att köra hem. Tack.