Bloggvila

Ja det kommer väl inte som någon överraskning, men jag tänkte ändå skriva ett litet inlägg om att jag tillsvidare har en bloggpaus.

Men jag kommer tillbaka. Jag saknar bloggen. Kanske kommer bloggen tillbaka i annan skepnad, men med samma Kapten och Krigarprinsessa i fokus. Såklart.

Vi ses! Kram/Sofia

Jag vänder andra kinden till... och rullar vidare.

Jag förstår inte. Maj månad har varit helt magisk så här långt. Jag har varit så jäkla lycklig. Saker faller på plats. Allt känns toppen just nu.

Vad händer då? Jag stöter på surkärringar stup i kvarten. 
Passa er, för de är ute och flanerar mitt på dagen. Det har jag märkt nu när jag jobbar mer oregelbundna tider. 
De finns till exempel i mataffären runt lunch. För inte så länge sedan blev jag (högt och tydligt) beskylld  för att tränga mig i kassakön. Men när jag lugnt erbjöd damen min plats i kön ville hon inte ta den. Som den äkta martyr hon var stod hon kvar på sin plats en bit bak och muttrade. Bara för att provocera henne lite extra passade jag på att släppa förbi några andra i kön istället för henne. Elakt? Ja kanske.

Och i förrgår när jag cyklade i strålande solsken från lokala handelsträdgården var det en dam som blev skitsur för att jag cyklade på trottoaren. En bred trottoar, och jag hade precis passerat en skylt där det stod att det var både gång och cykelbana. 

För ett ögonblick tänkte jag tvärnita cykeln och påpeka att hon skulle titta på skylten när hon kom ner för backen. Men jag lät bli. Min kommentar skulle knappast göra henne gladare. Sen tänkte jag bromsa in och med min mildaste stämma medlidande se på henne och säga. 
Men kära du, vad är det som gör dig så olycklig denna underbara dag? 

Ju mer jag funderade, desto mer nedstämd blev jag. Jag var inte arg längre, bara ledsen. Stackars arma människor som går och är sura mitt under årets vackraste månad. Provocerar jag dem genom att se lycklig ut?

Nej, det blev ingen kommentar till surtanten.
Jag vände andra kinden mot solen och cyklade vidare. Lycklig.

Lösningen på alla Era problem!

Tänk om det är så enkelt...? 
Jag brukar inte göra reklam här men detta kan jag bara inte motstå att dela med mig av.

Det är ju så att jag, precis som de flesta andra, har mina dagar då jag är lite nedstämd och funderar över saker och ting. Jag kanske försöker köpa mig något snyggt för att bli gladare. Och det finns det ju alldeles färsk forskning på att det inte hjälper mer än en kort stund. Eller än värre är de gånger jag, fast jag inte har någon vidare lust, måste åka och shoppa saker bara för att det är nödvändigt. Det var under en sådan shoppingresa, när jag var och köpte nya patroner till laserskrivaren, som jag kom ut till bilen och fann denna lapp på vindrutan. Som en skänk från ovan hade den singlat ner och hamnat på just MIN bilruta.

Det är ju helt otroligt! En världskändis i Skärholmen! Som kan lösa alla ens problem. Att han väljer att bo kvar i Skärholmen när han kunde varit i LA (eller Stockholm city för den delen) och stöttat andra världskändisar är ju helt fantastiskt. Han kan ju både engelska och franska.

"Jag kan lösa alla Era problem" lovar han. Tex: (håll i er nu)
Kärlek
Hälsa
Familjeproblem
Affär (oklart vilken slags affär, men han fixar nog det mesta)
Juridiska frågor
Finansiella transaktioner (jo jag tackar!)
Viktminskning
Hur du skyddar dig och din familj från fienden
Hur du får nära och kära tillbaka in i ditt liv (om fienden ändå fått tag i dem)

Och det bästa av allt.
GARANTERAT RESULTAT!

Oh. My. God.

Ring idag och boka tid, vad väntar ni på?

Sköna maj! Du kom!

I flera dagar har Kaptenen gått runt och hojtat "På onsdag kommer sommaren!" Varpå jag sagt att "Nej det är maj månad som börjar på onsdag". 
"Då blir det sommar!" hojtade han envist tillbaka. 

Och se på sjutton. Det var inte så illa förutspått. 
Igår på Valborgsmässoafton var det riktigt aprilväder. Vi åkte ut till landet för att fira vårens antågande (sommarens om man frågade Kaptenen då). Där fanns ingen vår. Det haglade på eftermiddagen och kvällen. Och det regnade. Det var ruggigt och kallt. Inget hopp om värme fanns, utom vid vår lilla majbrasa.

Men i morse vaknade vi till en helt magisk morgon. Det var vindstilla över fjärden och solen gassade. Hela dagen. Vi åt både frukost och lunch på altanen, barnen spelade fotboll, gungade, lekte i lekstugan och fick en tur med lilla roddbåten. Jag tog en promenad i skogen.

Humlor och bin hade vaknat och surrade runt och det lät som sommar. Jag lyckades fånga en liten rackare på bild. Fjärilarna kom fram och virvlade ljudlöst förbi. De missade jag tyvärr att fotografera.

Det har varit en så härlig dag, och det kändes verkligen som om sommaren är på väg.

Kaptenen hade rätt ändå. Respekt.

Roligt uppdrag

En fördel med att jag har mer fritid nu än tidigare, då när jag nästan jobbade häcken av mig, är att jag kan tacka ja till saker jag inte skulle kunnat göra förut.

Som i fredags. En kompis som går en fotoutbildning ringde mig tidigare i veckan och sa att de saknade en modell vid fredagen kurstillfälle. Den tilltänkta personen hade fått förhinder och de måste ha någon ny som kan ställa upp ett par timmar på eftermiddagen för deras porträttövning.

Jag tvekade först. Inte för att jag inte ville (även om jag trivs bäst när jag själv är bakom kameran, inte framför), utan för att jag då fortfarande hade en tydlig tvättbjörnslook i ansiktet efter resan till Verbier. Men efter att ha funderat en stund så sa jag ja. För sjutton, det blir ju bara en större utmaning att ljussätta eller retuschera en sånt här ansikte, tänkte jag. Fast jag var ganska säker på att ansiktsfärgen skulle ha jämnats ut vid det laget. (vilket den också gjorde, tack och lov)

Dessutom tyckte det skulle bli spännande att tjuvlyssna på vad läraren sa. Säkerligen kunde jag snappa upp några tips för mitt eget fotograferande, och det gjorde jag också.

Det var riktigt kul! Jag har inte sett så många bilder ännu men jag väntar med spänning. Fotot ovan tog min kompis under tiden en annan elev höll på att fotografera mig. Hon lekte med inställningarna medan hon väntade på sin tur och fick till denna med så läckert rött sken. I like!

Konversation vid middagsbordet

Drömåket?

Det var inte länge sedan jag tyckte det var trist de gånger min man ringde hem och meddelande att han var sen och inte hann hem till middagen. Barnen var yngre och mer krävande tidigare, och inget vidare middagssällskap att konversera med om man säger så.

Nu är det helt annorlunda. Visst tycker jag fortfarande att det är trist de gånger vi inte är samlade hela familjen vid middagen men det gör inte alls lika mycket. Varför? Framför allt för att konversationerna är så väldigt mycket mer roande nu.

Ett exempel från en kväll tidigare i veckan:

Vi pratade av någon anledning om min trasiga arm och Krigarprinsessan konstaterade: Men det går ju rätt bra ändå, mamma. 
Jag höll med. Jag är glad att det "bara" är en arm som krånglar.
Det viktigaste är att jag kan krama på er, och det går ju bra. Det är det viktigaste jag använder mina armar till, sa jag.
Kaptenen instämde: Ja, det är väldigt bra att du kan gosa mamma. 
Han funderade en stund och lade sen till: Och så är det bra att du har sånt där bilkort.
Jag: Bilkort? Körkort menar du?
Kaptenen: Ja precis. För har man inte det måste man ju typ cykla eller GÅ. (tydligt missnöje i tonen här, och jag funderade på om min bestämda åsikt att vi ska promenera till dagis varje morgon kanske har fått lite oönskad effekt.)
Jag: Men man kan ju åka buss och tåg också. Det finns många som inte har körkort som tar sig runt utan bil.
Kaptenen: Ja... ok då.
Paus.
Kaptenen: Jag vill ha mycket pengar när jag blir stor. 
Krigarprinsessan: Jaha, du vill säkert bli rik kan jag tro... (med lite skeptisk ton)
Kaptenen: Nej, vaddå? Jag vill bara ha pengar så jag kan köpa en bil.
Jag: Vad ska du ha för bil då?
Kaptenen:  En randig. I silver och guld.
Jag: Det låter ju snyggt. (Väldigt mycket Sean Banan...) Vilket märke vill du ha på bilen då?
Kaptenen: Märke? Jag vill ha Spanien! Eller Sverige!
Jag: Alltså jag menar inte märke som i fotbollslag, utan bilmärke som i Audi, Fiat eller... Porsche?
Kaptenen: Aha ok, en Saab, så där som man tar av taket på.
Jag: Och du då? (vänd till Krigarprinsessan).
Kaptenen: En silvergrå Volvo, eller Audi (väldigt lite Sean Banan), men framsäte, baksäte och baklucka. 
Jag: Ok, bra. Men ni vet att man måste inte ha en massa pengar för att vara lycklig? Fast det är bra om man har någonstans att bo, kläder och mat förstås.
Kaptenen: Ja men har man ingenstans att bo kan man ju äta på mcDonalds varje dag...mums!

Som sagt, det är inga problem att hålla middagskonversationerna igång. 

En ovan hotellupplevelse

Hotel de la Poste

Vi kom hem sent i Söndags kväll, och när jag kom hem till min säng i vårt fina sovrum var jag så tacksam. Jag känner alltid så när jag kommer hem. Jag älskar vår säng. 
Jag ska förklara varför jag kände så extra mycket denna gång.

Min man och jag har verkligen fastnat för konceptet minivecka, eller långhelg. Vi reser gärna bort tillsammans några dagar, bara vi. Oftast blir det mellan fyra och fem dagar. Den som följt bloggen ett tag har säkert märkt det vid det här laget. 

Vi har våra rutiner. Vi prioriterar god mat och bra boende på våra resor. Bra läge på hotellet. Innan vi åker letar vi på nätet efter heta restauranger och blandar nya ställen med besök på gamla favorithak vi samlat på oss under tidigare resor. Vi bor oftast på prisvärda designhotell. I Barcelona har vi ett par favoriter. Just nu är det Catalonia Catedral som ligger högst på vår lista. I Palma är det Portixol. Vi tycker om modern stil på hotellen, det behöver inte vara stora rum. Bara det är rent fräscht, snyggt inrett och stilrent. Helt och rent i badrummet. Då är jag nöjd. Allt utöver detta är en bonus. Vi tar ofta frukost på hotellet, men inte alltid. 
Så brukar det se ut.

I Verbier var det något helt annat. Modernt hotell? Nope. Här var det furuväggar som gällde. Och då menar jag inte furuväggar i snygg och mysig "lodge"-stil. Utan furuväggar i 70-talsstil. På hotellet där vi bodde var ALLT i 70-tals stil. Till och med klädseln på personalen. En bautastor nyckel till rummet. (Inga elektroniska kort där inte) Spräckliga och sträva heltäckningsmattor. Gräsliga svarvade gavlar på sängen (som dessutom hade en megaskarv mellan madrasserna OCH gnisslade vid varje rörelse.) Polyesteröverkast. Det var galet lyhört också till råga på allt. Romantiskt? Verkligen inte. Men som tur var så var sängarna sköna och vi så trötta på kvällarna av all skidåkning att det inte spelade någon större roll. Romantiken fick vi istället när vi lade åttor efter varandra i lössnön.

Varje eftermiddag efter vi kommit hem lade jag mig i det chokladbruna badkaret och tittade på det beiga blommiga kaklet och undrade om det var smutsigt, för det syntes ju inte. Men det tror jag inte det var. Duschdraperiet med snäckskal på var skinande rent. Ägarna verkade mycket stolta över sitt hotell och skötte det säkert där med städningen bra.

Och faktiskt. Hotellet hade sin charm ändå. All personal var jättetrevlig. Och middagarna åt vi på hotellet. Vi hade halvpension, något vi aldrig haft förut. Vi fick middag med fyra-fem rätter varje kväll enligt menyn för dagen, vilket vi faktiskt uppskattade. Det var rätt skönt att slippa tänka när vi var så trötta efter varit i backarna hela dagen. Vi beställde vin, och upptäckte att de märkte flaskorna med vårt rumsnummer ifall vi skulle fortsätta på den dagen efter. Det var lite mysigt faktiskt. Som att vi blev hembjudna till hotellägarna på middag varje kväll. Vi hade ett "eget" bord. Nummer sju.

Det må ha varit ett omodernt hotell. Men det låg nära liften. Och det hade sin charm och udda romantik med på något vis. Vi skrattade mycket. Och vi trivdes.

Men jag är ändå löjligt lycklig över sängen härhemma.

En dröm i furu